Pakse, Laos, 3 april.
I kommentarerna till ett tidigare inlägg på Flip-Flopp diskuterades ålder på människor i Laos. Man ser inte ju så många äldre ute på gatorna eller på landsbygden. Man lever helt enkelt inte så länge i detta land. Blir man lite mer sjuk än vad vanliga krämpor ger så är risken stor att man inte fixar det.

I dag besökte vi en ö som heter Don Kho (Don är ö) och byn Ban Saphai (Ban är by). Byn och ön är ett center för silkesvävning! Ja, ni fattar vem som ville dit. Vi var här för två år sen. Tror att de har fått el sen dess. Åtminstone sa Kha det. Vår Tuk-Tukförare som vi snurrade runt med då. Vi mötte honom på gatan idag och han ville sälja Tuk-Tuk-rutt till oss, men jag sa "hallo Kha!" Han stelnade till lite och pekade på sig själv och sa "you now my name?" "Two years ago" sa jag och visade honom vad han hade skrivit i vår resebok, mobilnummer och namn. Han nickade och sa "yeh yeh" och sen dealade vi om pris för Tuk-Tuk-rutt. Överens, köper vatten och sen sticker vi väg. Efter femhundra meter stannar han kärran, hoppar ur och kliver fram till oss och säger "your name?" pekar på oss båda "Perra and Sonja" svarar vi och han svarar "yes i remember" och sen säger han "You visit my home tonight or tomorrow? "Yes" svarar vi och sen åker vi igen. Klockan är tjugo i sex och vi har inte ringt Kha. Dåligt samvete, men om det skiter sig ikväll så blir det i morgon...

Tillbaka till ålder. Konstiga vändningar blir det och inte helt logiskt. Kvinnan på bilden är 102 år gammal och det är lite svårt att ta det till sig. Hur har hennes liv varit? Efter fransmännen, USA-kriget (det glömda kriget) och revolutionen 1975. Hon lever tillsammans med fem generationer under samma hus. Här lever man sina dagar under huset. Väver, äter, sover, skrattar, gråter mm. Vi träffade faktiskt fyra av de fem. Den som inte var vid liv var dottern till den gamla damen, men dotterdottern till den gamla, dottern till dotterdottern och hennes fem månaders dotter mötte vi. Så jävla märkligt. Så tagen. Stod som ett fån och fotade nästan inget, men det gör inget eftersom känslan finns kvar i oss. Ett-hundra-två-år......

Så är det!