Keefan...Så är det!!

Mr Boatman alias Keefan....

Mr Pan, ätandes Wasabi och fish. Strax innan han börjar irra. Frugan ligger med värkar...

10 april, Don Khong, Laos,
Flip-Flop teamet hurrar i dag för Mamma Margoth, hip hip hurra på din födelsedag...

Johan och Sofia ska nu befinna sig i Malaysia, om nu allt har gått bra. Dock två dagar försenade.

Här på ön, eller öarna Si Pan Don är det ruggigt varmt. Hyrde cyklar för andra gången och tog oss till fiskarbyn. Satt där och surrade ett tag och vi är nu inbjudna att fira Pi Mai Lao i byn. Så blir det nog.

Tre dagar på ön varav en och en halv helt utan elektricitet. Natten till idag låg vi med öppen dörr och öppna fönsterluckor och luften stod helt still. Samtidigt körde man en ceremoni mitt emot oss, rakt över Mekong. Ca 700 meter. Tungt mässande av munkar som kompades av ett rytmiskt tungt elkomp. Varvades med stenhårda laotiska rockklassiker. Vi borde ha varit där! Slutade strax före sex i morse.

Cykelturen med besök i fiskarbyn avslutades med en punktering och gåendes, mitt på dan, tillbaka. jobbigt. Ny cykel. Vila på verandan. Vid tre tiden tog vi oss till en annan ö som är förbunden med en hängbro. Där kollade vi in hur man fiskar i vattenfall (under lågvatten). Helt okej. Utanför byn, alltså på landsbygden, om man nu kan säga så är barnen väldig benägna att tigga pennor. Pen..Pen...Jaja så är det!

8 april, Don Khon, Si Pan Don, Laos
Åkte från Pakse igår och det gick väl bra. Förutom att den bussen vi hade biljetter till inte gick, vi blev ombokade till en Minivan. Det kan vara allt från superbra till rena skräpet. Denna van låg väl närmare bottenskrapet än toppskitet. Kändes som den inte hade några stötdämpare, eller åtminstone jävligt kassa sådana. Vi satt längst bak och fick hela tiden parera minsta lilla gupp. Jaja, två och en halvtimme är ingen fara. Värre har man ju varit med om.

Uppdateringar och mejl blir det nog inte så mycket av under vår tid på Don Khon. Finns internetställe, men så bökigt att fixa till och sen gå ditt för att lägga upp.

Det har hänt mycket på ön eller rättare sagt öarna. Nu finns det elektricitet. Fyra månader sen den kom till ön. Bungalows och hus rivs, renoveras och alla ska ju ha AC. En del av hyddorna passar nog inte med AC. Vi bor på samma ställe som tidigare och Pans, som familjen heter, kände igen oss och tyckte att det var kul att vi kom. Vi ska eventuellt stanna här över nyåret. Får väl se. Vi trivs rätt bra, men det är ju bara andra dagen.

Idag var vi till fiskarvyn för kolla in läget. Tråkigt nog, för vår del, så hade Phon och Khayn flyttat till Pakse där de nu bor. Tror säkert att det är ett lyft för familjen. Eftersom deras äldsta dotter pluggade i Pakse för två år sen. De flyttade för snart två år sen. Så det måste inte ha varit så lång tid efter vi var där 2008. Detta var ju lite av målet till att ta sig hit under nyåret, men vi Flipprar på.

Varmt och åter varmt. Sitter nu och skriver detta på verandan vid vår bunge och det tokrinner om en och då har vi bara druckit vatten och ingen öl. Klockan är strax efter 19 och vi får väl sluta med detta nu och försöka få upp skiten på Flip-Flop. Kvällarna blir inte så sena här och det är tyst och lungt vid tiotiden. Så är det!

6 april, Pakse, Laos
Det blev en dag till, men i morgon åker vi vidare till Don Khon. Vi hoppar över Attepuea. Åtminstone tillfälligt. Har väl inte så mycket mer att säga. Så är det!

Studenter från Champasak University, så är det!

5 april, Pakse, Laos
Hängt takterass på kvällningen. Ätit för 237 000 kip. Två Dryor, två pilsner, två grilltalrikar, en Banana fritter och en cocktail gjord på lao-lao. En märklig värld man lever i, får ont i kroppen när jag tänker på gårdagens fest. Kolla in köket. Inte alldeles lätt att ta in, kontrasterna är enorma. För Kaos familj är vår kostnad för hotellrummet 240 000 kip obegripliga pengar. Tänk om de skulle se och förstå vad vi la på en rätt så ordinär kvällsmiddag som i kväll. Du äter betydligt bättre på gatan för 30 - 50 000 kip inklusive två pilsner.

Dagen har varit fruktansvärd het. Helt omänskligt, även Laoiterna har ruskat på huvudet och beklagat sig. Går inte tänka klart under dessa omständigheter. Det enda vi har gjort idag, förutom hänga takterass, är att vi har fixat några bilder till Kao från gårdagen, käkat indisk lunch och inte kommit överens om nästa resedrag...Nu hänger vi AC på rummet. Kollar in nyheterna från Bangkok.

Thailändska domstolen förkastade sittande regeringens begäran för att få börja massarrestera röda. Antagligen en seger för de röda (UDD), men också ett väldigt prekärt läge. Vad händer nu. Eldar möjligen på de röda att öka trycket, att använda mer våld. Militären är rustade och hänger automatvapen...De röda har lamslagit BKK shoppingcenter.....Alla stora affärscenter har hållit stängt i två dagar. Hörde någon siffra om vad det handlar om i loosade pengar för affärsverksamheten. Skitmycket var det i alla fall.

Mekong har den lägsta vattennivån på 30 år. Regeringarna runt om Mekong har träffats för att diskutera frågan. Svårt att förstå vad det betyder för de olika ländernas näring. Tydligen är 67 miljoner människor berörda av Mekong på något sätt. Pengar, pengar och för att överleva.

Tydligen har den sista månaden varit den sämsta för turistnäringen i Thailand på många år. Trettiosju länder avråder sina medborgare att åka till landet. Laos påverkas antagligen också av detta. Kao säger att han under sina 9 år som Tuk-tukförare inte har upplevt något liknade. Vi åkte med honom i lördags och det är den enda styrningen han har haft under dessa dagar. Familjen har haft "huset" i ett år och det kostar 30 dollar i månaden att hyra. Tidigare bodde de tillsammans med hans frus familj, men den totala familjen har blivit för stor för att kunna bo under samma tak. Kaos familj fick flytta. Nu är han orolig för framtiden om det inte kommer mer turister framöver. Läget blir inte lättare av att ha en funktionshindrad dotter som det inte ges något stöd till från samhällets sida.

Vi kanske drar snart till något annat ställe. Dit vi antagligen är på väg kommer det absolut inte erbjudas samma möjligheter till internetkoppling som nu. Så när vi höres nästa gång kan vara svårt att säga. Ska ändå försöka att få iväg ett inlägg om det blir hastig avresa tisdag tidig morgon.

Så är det...

4 april, Pakse, Laos
Inte Kah, inte Kha, men Kao. Kao styr upp tuk-tuken eller taxin utanför vårt hotel vid halvelva tiden. Vi har promenixat. Lite trötta och dricker sodawater. Kao spiller inte tid och en rak fråga kommer direkt: "Will you vistit my house and my family tonight?" vi svarar givetvis ja och tid för upphämtning görs upp. Vi vet också att hans, två döttrar har han, första dotter fyller tio år idag. Okej, att ge present. Vi bestämmer oss för att köpa present till båda döttrarna. Den yngste åtta år. Finfint, vi köper ritpapper, anteckningsblock, blyertspennor och tuschpennor. Exakt lika till båda.

Kao hämtar upp oss vid femtiden. Först stannade han till för att köpa fisk. Kort därefter soppatorsk. Fixade sig lätt med att en lirare hämtade upp Kao på en Motobike. Gasolin i en enlitersflaska och sen på väg igen. Han fyllde ytterligare gasolin vid en station. han frågade vänligt om jag kunde tänka mig att stå för pilsnern eftersom hans stålar var slut. Inga problem. Vi köpte en back, 12 flaskor, varma pilsner. Pilsner med is blir det i kväll.

Efter ca fem kilometer var vi hemma hos Kao och familjen. Det första vi ser i hyddans ingång är en liten liten tjej, "My first daughter" säger Kao "but she can not talk", okej vi såg direkt att det var en liten fin tjej med något sorts funktionshinder. Lillesyrran var två huvuden längre och två år yngre. Allt blev till en början mycket märkligt, men det släppte fort. Har tidigare frågat Kao om hans fru jobbar? Svaret har varit att hon inte kan. Vi förstår det nu. Finns inga skolor, ingen verksamhet för funktionshindrade och det är säkert så att en del familjer låter dessa barn vid en viss ålder lämnas för egen hand.

Kaos fru tyckte att jag hade bl.ivit väldigt mycke tjockare sen sist, jaja det är ju två år sen. Men inte kul att höra. Stenhård diet blir det när vi kommer hem.

Finns mycket att säga om kvällen, men det var fint. Så är det!

När du har klickat på "Klar" kan du redigera ditt inlägg och publicera det i din blogg Skitkul. Äntligen får vi klicka och lägga till...

Inte blev det Kah i kväll, men det fixar sig i morgon. Surrar lite med mannen. Häckar väl i området. Trevlig kille, hur många hundratusen har han snott oss på? Ja, vem vet? Kanske börjar det närma sig miljonen, inkluderat 2008. Okej, skojar. Killen är service rakt ut och värd stålarna. Vi har degen och ska pröjsa för oss..Så är det!

Pakse, Laos, 3 april.
I kommentarerna till ett tidigare inlägg på Flip-Flopp diskuterades ålder på människor i Laos. Man ser inte ju så många äldre ute på gatorna eller på landsbygden. Man lever helt enkelt inte så länge i detta land. Blir man lite mer sjuk än vad vanliga krämpor ger så är risken stor att man inte fixar det.

I dag besökte vi en ö som heter Don Kho (Don är ö) och byn Ban Saphai (Ban är by). Byn och ön är ett center för silkesvävning! Ja, ni fattar vem som ville dit. Vi var här för två år sen. Tror att de har fått el sen dess. Åtminstone sa Kha det. Vår Tuk-Tukförare som vi snurrade runt med då. Vi mötte honom på gatan idag och han ville sälja Tuk-Tuk-rutt till oss, men jag sa "hallo Kha!" Han stelnade till lite och pekade på sig själv och sa "you now my name?" "Two years ago" sa jag och visade honom vad han hade skrivit i vår resebok, mobilnummer och namn. Han nickade och sa "yeh yeh" och sen dealade vi om pris för Tuk-Tuk-rutt. Överens, köper vatten och sen sticker vi väg. Efter femhundra meter stannar han kärran, hoppar ur och kliver fram till oss och säger "your name?" pekar på oss båda "Perra and Sonja" svarar vi och han svarar "yes i remember" och sen säger han "You visit my home tonight or tomorrow? "Yes" svarar vi och sen åker vi igen. Klockan är tjugo i sex och vi har inte ringt Kha. Dåligt samvete, men om det skiter sig ikväll så blir det i morgon...

Tillbaka till ålder. Konstiga vändningar blir det och inte helt logiskt. Kvinnan på bilden är 102 år gammal och det är lite svårt att ta det till sig. Hur har hennes liv varit? Efter fransmännen, USA-kriget (det glömda kriget) och revolutionen 1975. Hon lever tillsammans med fem generationer under samma hus. Här lever man sina dagar under huset. Väver, äter, sover, skrattar, gråter mm. Vi träffade faktiskt fyra av de fem. Den som inte var vid liv var dottern till den gamla damen, men dotterdottern till den gamla, dottern till dotterdottern och hennes fem månaders dotter mötte vi. Så jävla märkligt. Så tagen. Stod som ett fån och fotade nästan inget, men det gör inget eftersom känslan finns kvar i oss. Ett-hundra-två-år......

Så är det!

2 april Pakse, Laos
Lämnade Savannaketh i morse. Tog niobussen till Pakse. Fem och en halvtimme för 25 mil. Helt okej. Den finaste resenären var en finfin superhund, typ Nisse. Följde med från Savannaketh och låg på några rissäckar längts fram i bussen. Har en bild på honom, återkommer kanske med den. I alla fall var det ett evigt stannande och dividerande hela tiden. Tror att de första 5-6 milen tog 2 timmar. Blåa plaststolar i mittengången hela tiden. Jaja, kul var det i alla fall. Förutom att det är så jäkla varmt. Svettades floder innan bussen gick. När bussen rullade var det okej eftersom alla fönster och dörrar var öppna. Cabbat kan man väl säga.

Checkar in på Pakse hotell, 240 000 kip. Typ 216 skr. Frukostbuffé ingår. Wi-fi på varje rum, men så mycket sirap i denna uppkoppling. 2008 checkade vi in här efter en mardrömmsnatt på ett backpackerssställe. P med tokhög feber, yrade i fyra fem dagar och sen var allt ok. Pakse är en rätt okej stad, men skiljer sig från Savannaketh på många plan. Framförallt alla turister som är på väg överallt. Transitställe.

Pinsamt och se alla västerländska packpackers i sina fruktansvärt löjliga utstyrslar. Rullar sina cigg. Svassar i väg i korta linnen och fiskarbyxor. Antingen kommer man från Viengvang och skall till Don Det eller tvärtom. Nu är det krig...ska håna och testa dem. Ska ta en promenad upp till deras högkvarter...Sabaidy 2 Guesthouse och....pissa på dem. Så fula!

Så är det!!

2 april 2010
Back in Pakse.

1 april, Savannaketh
Efter gårdagens Tuk-tuk rutt blev det en Whiskeykväll. Lugnt och fint. En del tror säkert att det enda vi gör är att dricka alkohol, men för att lugna er (framförallt morsan och farsan) så dricker vi betydligt mindre här än ”hemma” i Sverige. Helt säkert, promise. Ölen dricks nu endast med is. Innebär att en stor BeerLao räcker i evigheter. Det funkar inte att kröka i denna värme. De två sista dagarna har det varit jäkligt varmt. Idag gick vi en förmiddagspromenad i den gamla staden. Efter någon timme var vi helt slut. Hem för en snabbdusch och klädbyte. En Tuk-Tuk till Bon Café, ett västerländskt ställe med pizza, pasta och stekar med mera. Vi käkade en pizza och drack två BeerLao och S avslutade med en Cappucino. Kostade 103 000 kip. I Bath 404. I Svenska pengar tror jag att det blir 92 kronor. Måste nog backa på vårt tidigare uppgivna rumspris och 48 kronor. Rummet kostar 80 000 kip och vad det blir i svenska pengar orkar jag inte räkna ut. Kanske 8x9=72 kr?

Kippengarna bara seglar i väg. 50 000 lapparna delas ut här och där. För att få något grepp om vad pengarna går till så började vi idag titta på hur vi ligger till i budgeten. Växlade pengar för andra gången idag och 5000 bath till 1 295 600. I svenska pengar ca 1250 kr. Vår budget är 300 skr per person och dag. Alltså 600 skr. Det innebär att miljonen plus lite till är två och en kvarts dag. Vi har alltså gjort av med ca 1 300 000 sen i lördags inkluderat två tuktukturer? Fattar ingenting. Vi gör inte av med så mycket på boende, mat och dryck som man skulle kunna tro. Det bara känns så.

Svårt att komma loss med fotandet. Kommer inte tillräckligt nära inpå. För lite kontakt med människor, för lite Pi Ma Lao kanske? Kommer säkert.

I morgon Pakse. Kanske. Har en timme och nitton minuter kvar på min uppkoppling. Måste göra av med dem innan vi åker. Fyra timmar för 10 000 kip. Efter Pakse några dagar i Appapeua och därefter Dong Kong (eller Hong), alltså ön som ligger alldeles intill Don Det. Dags att träffa människorna i fiskarbyn. Kommer de känna igen oss? Kommer de ta emot oss på samma sätt som för två år sen? Vem vet?

Bilder från Savannaketh, boendet och även bild för alla fläktälskare!

Så är det!