29 april 2009, Koh Samet. Ännu en rapport från Flip-flopteamet som nu räknar ner dagarna. Njut av bloggen för snart är den ett minne blott.

Nu har vi spenderat ett helt dygn på en sol- och badö. Trist ö enligt min uppfattning (Perra). Visst finfina stränder, men vad gör man mer?

I går kom vi fram och var incheckade vid ca halvtre. Finns en trist ”rasistisk” inställning hos en del Thailändare på denna ö. Visst förstår vi att man vill ha denna ö för sig själva eftersom det är nära och lättillgängligt för många. Inte kul att höra: ”Sorry sir, but you have to move friday morning, thai people have holiday” Det behöver alltså inte vara bokat i förväg. Ägarna vill vara säkra på att de har rum till landsmännen. Många thailändare hyr bungalows för ett eller två dygn och i vissa fall bara över dagen för att få sitta och dricka sin whiskey på verandan och på rummen. Tror faktiskt att vissa ägare är rädda för eventuella dåliga rykten. Finns undantag, vi kom till Toks bungalows och där var vi mer än välkomna och han sa att det är klart att ni får hyra så länge ni vill. Sen skakade han på huvudet åt att vissa ägare kastar ut västerlänningar till helgerna. Jaja, Toks skulle enligt guideboken ha enkla och billiga hyddor för 300 bth och uppåt. Så var inte fallet eftersom alla gamla hyddor var rivna och nya stod färdigbyggda med start från 1500 bth. Vi valde att kika på lite andra alternativ och hittade ett ställe som heter Silversand. Hyfsade bungalows från 600 bth och uppåt. Vi valde faktiskt en för hela 1200 bth. Air-Con, Tv och kylskåp. Kyl är guld värt. Här blev vi också lovade att få bo kvar över helgen. Men när jag betalde för rummet idag så frågade tjejen i ”receptionen” hur länge vi ska stanna och jag svarade tisdag nästa vecka och det såg ut som hon fick en chock! Började irra med blicken och prata snabbt och högt, på Thai, med en kollega som också såg väldigt skakad ut. Vi får väl se på fredag.

Ja, vad gör man mer än att sola och bada? Äter, dricker öl och SangSomdrinkar och tittar på fire show, mm. Väldigt upplyftande. Det går även att titta på film, både i bungalowen och på vissa barer. Längtar väldigt mycket till kvällens eldshow. Vilka nya trick har boysen lärt sig? OBS! Detta var ironi. OBS!

Sonja trivs och mår bra här så det gäller att bita i hop, eller hur? Hallå vakna vi är nästan on-line. Okej. Det finns bra Wi-fi, men inte gratis (100 bth för en timme). Gäller att göra klart allt innan inloggning.

En annan rolig sak som har hänt är ju att man numer måste betala 150 bth för uttag i ATM (bankomat) och gäller utländska kort. En del automater säger till innan att du kommer få betala 150 bth för detta uttag och du har då möjlighet avbryta. En del banker bakar in summan i uttaget och någon bank tar inte betalt. Finns säkert info om detta på nätet. Har tydligen införts de senaste dagarna. Okej, ca 70 skr kronor för att ta ut stålar. Trettiofem ska Swedbank och Thaibanker ungefär lika mycket. Har inga problem med att Thaibanken vill ha pengarna, men svårare att förstå att ruttna Swedbank vill ha stålar av mig. Så är det!

Som Tam, Sticky Rice och grillat fläskkött. Gott. Två Leo till det. Bara så ni vet!

27 april 2009, Bangkok. Vi sover länge. Går ut från rummet vid 12-snåret. Möter dagtjejen, hon som jag aldrig lär mig namnet på, och säger glatt "good morning" hon svarar något tveksamt "morning" samtidigt som hon tittar på väggklockan och ett stort stort glatt leende möter mig......

Vi knallar efter samsen upp mot Khasan Road och mitt (vårt?) mål är förstås Sanam Luang och platsen för demonstrationerna som var i går. Ryktet säger att det ska fortsätta idag, men vi ser inte så mycket som tyder på det. En hel del poliser förstås. Platsen ser mer ut som Kap efter URF. Jaja, sen kommer regnet. Vi hamnar på en indisk resturang nära Khasan Road. Helt okej, men den bästa indiska maten käkade vi faktiskt i Phonsavang.

Ser en snubbe som bygger Tuk-tukmodeller av ölburkar. Skitsnyggt. Han har också "klätt" in en cykel med material från ölburkar. Vi köper några Tuk-tukmodeller av honom. Kreativt.

I morgon bitti sticker vi på en veckas badsemester. Troligtvis Koh Samet. Känns egentligen väldigt onödigt. Vill vi bada och bli något lätt bruna för några dagar? Okej, i alla fall känns det lite som "The Final Countdown" nu. Oherhört jobbigt! Fan, Så är det!

26 april 2009, Bangkok. De röda demonstrerar igen. Idag har de hållit hus i Sanam Luang på den stora öppna platsen vid Grand Palace. Allt verkar hittills gått lugnt till. Bangkok verkar i övrigt vara som vanligt. Vi var till Canon Center idag och hämtade upp blixten till kameran. Något färre med människor i MBK, men det kan ju ha att göra med att det är ett jäkla regnande just nu. I går gick mina läsbrillor (Perras) sönder strax innan vi lämnade Laos med tåg. Köpte nya idag för 580 skr. Fick dem på 30 minuter!

Javisst, nu är det klart med tåg över Mekong. Vi kördes med en mindre "pick-up"till en splitter ny stationsbyggnad på Laos sida om Mekong. Perrongen glänste och det kändes nästan overkligt att vara där. Väldigt mycket kommunistiskt och lite öststats känsla över det hela. Vi fick vår utresestämpel efter sedvanligt bläddrande fram och tillbaka i passet. Sen bar det av med ett förbindelsetåg som tog oss till den Thailändska sidan och järnvägsstationen i Nong Khai. Inresestämpel till Thailand avklarades i ett nafs. När det gällde förbindelsetåget så verkade både konduktören och lokföraren barnsligt förtjusta i sina arbetsuppgifter. Konduktören log och skrattade varje gång han fick klippa ett hål i passageranas tågbiljetter. Rörelsen gjordes med väl inövad elegans. Lokis drog i tågvisslan precis hela tiden tills vi kom till stationen i Thailand och överfarten tog ungefär 15 minuter. Det var en märklig känsla att åka tåg över bron eftersom rälsen är nerbyggd i asfalten. All annan trafik var avstängd under tiden tåget togs sig över bron. Tågresan till BKK gick för övrig väldigt bra. Några Singha slank väl ner, men det hör väl till? Så är det!

25 april 2009. Vientiane, Laos. Väntar på att de ska hämta oss för att ta oss till gränsen och tåget. Stora delar av Vientiane har varit utan elektricitet sen 10-tiden i morse, men nu är det full fart igen. Det är fruktansvärt varmt just nu, men tack och lov är det ingen blå himmel och stekande sol. Vi säger så!

24 april 2009, Vientiane.

Idag besökte vi COPE National Rehabilitation Center som öppnade sin verksamhet här i Vientiane för drygt ett år sen. Det är ett rehabcenter för offer som har råkat ut för oexploderade bomber från Vietnamkrigets tid. Här tillverkar man proteser och modifierar- och bygger rullstolar mm. Ca 80 procent av de som får och använder proteser i Laos har skadats av så kallade UXOS (oexploderade bomber). Många skadade (och döda) är barn och det beror på att metallen är värdefull. Man får ca 150 000 - 200 000 kip/kilo. Mycket pengar för fattiga bybor i Laos. För dessa pengar lever och klarar sig en normalstor familj i en månad. På centret såg vi även en dokumentär som handlar om röjning av UXOS i Laos. Bomb Harvest heter filmen och vi såg ca 30 minuter av en förkortad version. Hela dokumentären är 88 minuter. Givetvis köpte vi DVDn på centret där en del av pengarna går till verksamheten. Vi köpte även fyra t-shirtar där hela överskottet går till verksamheten. På centret har man även möjlighet att träffa människor som har skadats av bomber. När vi var där fanns ingen person tillgänglig. Centret var en positiv upplevelse mitt i all den tragiska bakgrundshistorien. Läs mer om centret här: http://www.copelaos.org/.

I morgon åker vi nattåg till BKK. Ska bli skönt att komma till Thawee igen och åter igen träffa Jao och morsa på nudelmannen och gå ner till piren. Hur länge vi blir i BKK? Högst två dagar och sen åker vi antagligen till Koh Samet. måste för tusan få lite bränna att visa upp i Sverige. Efter KS blir det kanske Ayhuthya och sen BKK. Så är det!

23 april 2009, Vientiane, Laos.
Varmt i huvudstaden (ca 38 grader). Kvällen innan vi lämnade Phonsavan, 21 april, var kylig. Nu pratar vi om grader under 20 strecket, om nu 17– 18 grader är under eller över? Skönt, men också lite ovant. Phonsavan är ju i och för sig en platå. Runt 1200 meter över havet. Vi flög från phonsavan igår, 22 april, och det var i stort sett upp i luften och ner på en gång. Trettio minuter. Skönt! Med bussen hade det tagit någonstans mellan 10 och 12 timmar. Flyget kostade oss ca 1150 skr. Kändes säkert och trevligt. Litar nu mera på statsägda kommunistiska flygbolag. Rent och fint och piloten såg nykter ut.

Phonsavan har satt sig i huvudet. Framförallt hur människor i över 35 årstid har levt med oexploderade bomber i området. Bomber exploderar fortfarande när människor och (idag)framförallt djur trampar på dem i olika områden. MAG (http://www.maginternational.org/) började 1994 att desemera bomber i Laos. Från 1994 har man gått från ca 1000 dödsfall (människor) om året till förra årets ca 35 döda. Många fler skadas varje år. I morgon ska vi till ett rehabcenter för skadade av oexploderade bomber och se hur man arbetar med dem.
I dag har vi gjort en riktigt lång stadspromenad runt om i Vientiane. Vi blev rätt så förrvirrade efter ett tag och jag (Perra) får väl erkänna att jag helt och hållet tappade all orienteringsförmåga och var rätt så envis mot S när hon sa att vi måste gå att andra hållet. Jag har ju en stark vilja, men erkänner mer än gärna när jag inser att jag har fel och fel hade jag ju.....!!

Vi gillar Vientiane. Märklig huvudstad. På lördag tar vi nattåg till BKK. Hämtar upp blixten på canonCenter, MBK. Sen då? Så är det?

Den 21 april 2009, Phonsavan i Laos. Klockan är 17.57 i lokal tid, men när detta läggs upp är osäkert. Flygbiljett bokad och betald till Vientienne onsdag den 22 april, kanske ett misstag eftersom vi kanske borde gett Phonsa några dagar till och sen undrar man ju hur det står till med Lao Airlines plan som hostar och stojar inför landning och start. Vi har sett några få märkliga saker, men det får bli ytterligare en erfarenhet.

Som sagt var, vi åkte från LP (ni är med på förkortningarna nu?) i lördags 18 april. Smarta som vi är köpte vi en resa med en minivan som skulle ta oss till Phonsavan på ca ca 6-7 timmar. Med lokalbuss 8-10 timmar. Jojo, minvanen kom i väg ca en timme senare än utsatt tid. Efter tidig lunch och ca 3,5 timmars körning ger vi oss i väg igen och efter ca 20 minuter blir vi hejdad av en yngre man med en kalasnikov runt halsen. Mitt i vägen står han och höjer handen, chaffören saktar in och som tur är har vi ett laoitisk- eller thaipar med oss i bussen som snabbt kastar åt mannen en paket cigg. Allt frid och fröjd. Händer två gånger till att de försöker stoppa oss, men vi kommer förbi utan att behöva stanna. Därefter börjar minivanen att krångla. Ser chafförens bekymmrade min i vänster yttre backspegel. Anade även att något var fel innan vi lunchade. Bilen kokar, tokkokar. Vi stannar i bergen och alla ger sitt medhavda vatten för att fylla på bilen. Vi försöker igen, men det går bara 20 minuter till och då är det finito med bilen. Antagligen gick topplockspackningen. Efter ca 40 – 50 minuter lyckas chaffisen att få hejd på en tom minivan som är på väg mot LP att vända och ta oss till Pohnsavan. Det knepiga var ju att det inte fanns plats till alla i det nya fordonet och efter ett tags dividerande hit och dit så klämmer vi oss in i vanen. Trångt med andra ord. Resten av resan gick väl bra, men så fruktansvärt jobbigt. Det roliga var ju att lokalbussen var en timme före oss i P. Så kan det gå och vi har en gång insett att det sk bättre alternativen inte alltid är att föredra.

Ponhsa är en fin liten stad. Svalt och skönt. Landskapet runt om är otroligt vackert. Gröna kullar och runt dessa är det barr- och lövskog. Vi har gjort en tvådagars tur och sett Plain of Jars (site 1,2 och 3), gamla staden som sönderbombades av jänkarna under Veitnamkriget. Besökt en Hmongby som använder sig av gamla bomber när de bygger sina hus och varit sett grottan Tham Pieu. Storyn om grottan är tung. Där bodde tre/fyra byar under fyra år samtidigt som de finfina grabbarna bombar distriktet sönder och samman genom att var åttonde minut dygnet runt fälla bomber. Deras budskap var att förstöra all byggnation och utrota allt levande. Allt för att bl.a. Ho Chi minleden gick genom delar av laos. Sen är det väl inte så lätt att förstå allt som hände. Men grottan fick ett väldigt tragiskt slut den 24 november 1968.

Första kvällen i P så blev vi vår vana trogen inbjuden till ett bröllopp, stort som tusan. Vi satt vid brudgummens bästa vänners bord längst fram. Ca 450 gäster. Så är det!

17 april 2009, Luang Prabang.

Kriget är över och lugnet råder åter i Luang Prabang. Har svårt att tänka mig att något liknande skulle få förekomma i Sverige. Ok, sista kvällen i LP. Vi åker 08.30 i morgon. Det blev faktiskt 10 nätter här. Nu vet vi hur man firar nyår i LP och vi har fått oss en rejäl dos munkliv. Närmaste dagarna blir det Plain of Jars och en dos Veitnamkrig. Sen flyger vi till Vientienne och därefter Thailand igen. Så är det!

Å, ännu fler bilder. Vad är det för fel på P o S? Självgoda jävlar. Men för tusan ni behöver ju inte ens checka bloggen. Så är det!

16 april 2009, Luang Prabang
Det var ju tänkt att vi skulle ge oss i väg i morgon, men så blir det inte. För det första hade vi tänkt åka minivan från LP (inga biljetter för fredagen) till Pongsavhang och för det andra fortsätter galenskaperna här och ytterligare en dag gör varken till eller från. Biljetter köpta för resa med minivan den 18 april kl. 08.30 till Pongsa. Kostar 125 000 Kip, lokal buss 65 000 kip. Skillnad i tid? I bästa fall 2-3 timmar. Efter pongsa flyger vi antagligen till Vientienne och sen avslutar vi Thailand. Men vem vet?

Dagen hittills? Galen förstås, hur tusan orkar man dag efter dag? I dag var det ytterligare en parad för kröningen av Miss Lao, blir inte klart förran den 19 april! Jaja, sen vattenkrig förstås. Som pågår fortfarande i skrivande stund.

Jag gjorde ett besök på ett tempel alldeles brevid paradgatan och fick vara med om när en ny novis rakas som en del i invigningsriten. Kollade in ”Bang The Drums”. Häftigt. Sån jäkla kraft och känsla i detta trummande. I morse vaknade vi vid 05.30 och trummljud ekade över LP. Orkade inte gå ut.

Vi säger så!