4 april 2011

Idag var det nära, riktigt nära...och vi fick USA att vika ner sig






4 april 2011, Ubon Ratchathani
Hur många liv har vi kvar tro? Katten sägs ha nio. Två nödlandningar sen 2004, en tung trafikincident under förra årets resa, men dagens händelse är nog det närmaste vi har varit att dö snabbt och skoningslöst. Så nära.

Vi beställde tågbiljetter i fredags till Ubon, knepigt att få nattresa och sleeping coach. Det blev dagresa med ett sk Special Express. Vi fick platserna 3 och 4 i Car 1. Det innebär att vi sitter i samma vagn som lokföraren, tågena är dieseldrivna, och första och sista vagnen i tågsetet har alltid dieselmotorer, alltså 2 meter bakom lokföraren eller förarna eftersom de är två. Vi har koll på huvudföraren, ser rakt in till honom och även rakt fram på spåret. I Thailand blåser man eller snarar tutar inför varje järnvägskorsning, de flesta är obevakade, och när vi har ca 20 minuter kvar på resan så inser vi att något är på tok. Visslan eller tutan upphör inte och det blir väldigt intensivt (handlar kanske om 2-3 sekunder) och plötsligt kastar sig huvudföraren ut från förarbåset och in i gången där vi sitter. Jag ser lastbilen med en grävare på flaket mitt på spåret och vi missar den med ungefär två meter. Tågets hastighet var då säkert 90 - 100 km och någon hundradel snabbare hade tåget klippt ekipaget. Vi sitter ca 2,5 meter från tågets front. Jaja, så kunde Flip-Flop slutat. Nu fortsätter vi ett tag till.

Blev ingen uppdatering av Flip-Flop igår eftersom Tavees nätverk vek ner sig. Vi själva sov vid tiotiden eftersom vi hade klockan ställd på 03.45. Tidíg morgon med andra ord. Nu är vi incheckade på Phadang Mansion i Ubon Ratchathani. Bra läge och mycket för 500 Bth. Rena och fina rum. Stor bredtv, bättre än hemma. Wi-fi, inte bättre än hemma. Kyl, bättre än hemma därför man kan fylla den med väsentligheter.
" Haha, Swedish" säger managern och rapar några snabba order till en av tjerna och då handlar det om att svenska flaggan ska hissas. Först tänkte jag be om slippa bli så förnedrad, men insåg att det bara hade ställt till det. Tillbaka efter kvällens lätta vandring så hänger tyskarnas flagga där. Ja, så är det. Det går fort i populäriteten. Det enda som gläder mig var att de hissade ner stjärtbaneret när gulblåakorset skulle upp.

Vi har checkat delar av staden, vi har varit här förut så vi har lite koll, och käkat mat. Nu blir det tidig säng och i morgon tar vi en tur till morgonmarknaden och sen får vi se vad som händer. På onsdag åker vi till Pakse, Laos. Våra dagar i Laos krymper, men det är helt okej eftersom vi är flexibla. Det enda vi båda känner, är att det blev något för många dagar på Koh Kood. Gillar inte öliv. Det viktigaste nu är att träffa familjen Kah i Pakse, leverera skrivböcker/anteckningsböcker som vi har fått av Lena Säterberg (kommer säkert att göra succé). I morgon blir det även köp av pennor och lite annat som kan vara till nytta för Kahs döttrar. Efter Pakse blir det Mr Jaan, shamanen, Keith Richards look a like mannen, på Don Kohn. Därefter BKK igen. Sen några baddagar igen och  BKK igen. Det går fort i bland, eller hur Sonja? Hallå, vakna vi är on-line!

4 kommentarer:

Lena S sa...

Men herrejösses så HEMSKT. Det kunde ju ha gått käpprätt åt skogen. Jag blir faktiskt skärrad när jag läser det. Nu får du börja gå på gudstjänster tror jag....
Kul med skrivböckerna i allafall. :-)

Karl-Evert sa...

Det brukar sägas att förr eller senare sker det, det hoppas jag VERRKLIGEN inte blir så och det har varit för mycket händelser under åren ni rest, det var en hemsk händelse denna.I övrigt en mycket bra rapport, trevligt med att ha med skrivböcker och pennor och annat smått och gott kanske. Iaktag försiktighet så gott det går.Huvaligen!

Perra sa...

Ja, det var verkligen påtagligt, men transporterna kan vi inte rå över. Tidigare har suttit längre bak eller haft sovvagn och vem vet hur ofta detta händer, men tusan så nära det var. Det går faktiskt inte att beskriva...

Lise sa...

Vilken tur att det gick bra i slutändan. Förstår att det var en traumatisk händelse.