Första gången vi åkte till Bangkok var 1991. Då, de första fem dagarna, var vidrigt jobbiga. Förstod inte alls hur man kunde stå ut med all skit som då presenterades för oss riktiga människor. Vi som hade koll (sosseuppfödd som man var) på allt. I Sverige var allt det bästa och vi hade redan då sagt ja till kärnkraft. Eller inte? Efter tre veckors öhoppande kom vi tillbaka till BKK. Då var det kört.

I dag, när vi kommer till BKK, efter nio dygn på Koh Kood. Så känner vi, fan så jobbigt, först hade vi beställt bussresa till MoChit, men hamnar på Ekamai. Bättre att ta ta Taxi från MoChit. Skit vad jobbigt, men efter en liten höftesvink har vi en de av finaste taxidrivers man kan tänka sig. Kärleken är total. Staden är vår. På vårt sätt. Det kan ingen ta i från oss.

Dagarna på Koh Kood. Helt okej. Inte alls påverkade av regnet i södra Thailand, men som inte ska förglömmas. Hur många Thais har fått sina liv och utkomster helt fördärvade för en lång tid framöver?

När det gäller Koh Kood så är det en vildvuxen tokö med alldes galna backar. Två dygn med MotoBike, We are still allive.

Gillar ni fåglar, varför inte. Gillar ni äventyr, varför inte, Gillar ni vitvita stränder och turkost vatten, varför inte och gillar ni att röka på varför inte besöka Koh Kood innan det är försent. Inga 7/11 eller ATM.